Notice: Undefined index: full_width_footer in /customers/2/c/a/jennywrangborg.se/httpd.www/blogg/wp-content/themes/atahualpa/footer.php on line 92

Kontakt

Vill du att jag ska framträda på ditt arrangemang? Det kan vara en kulturkväll, fackmöte, ett socialt forum, poesiafton eller kanske en kongress. Skicka ett mail! jennywrangborg@gmail.com
Jenny Wrangborg on Facebook
wordpress com stats

Lyssna

Notice: Undefined index: widget_center_top in /customers/2/c/a/jennywrangborg.se/httpd.www/blogg/wp-content/themes/atahualpa/index.php on line 11

Jag är inget företag

Landet som sprängdes

Föreningen Arbetarskrivare kom förra året ut med en ny mycket läsvärd antologi. Författare som Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Emil Boss och Aino Trosell skildrar ett Sverige som sprängs sönder av orättvisor och ökande klyftor. Jag bidrar med tre dikter, två med mer arbetstema och nedanstående dikt, om en Göteborgskärlek. Hoppas ni gillar den.

Vill ni veta mer om Föreningen Arbetarskrivare eller beställa antologin så besök deras hemsida.

 

Min Bergsjö

Du hoppar nu hastigt av vagnen och jag ser dig korsa Grönsakstorget
d
in nacke säger åt mig att inte höra av mig på veckor

Göteborg är kallt ikväll och i natt kommer hösten att lägga sitt första tunna lager av löv över gräsplanerna i Vasaparken
över samma ytor där vi satt i en annan årstid och sög i oss sommarens sista klara strålar

det borde kännas längre sen men färgen på träden gör det tydligt;
vi har rört oss i en cirkel kring varandra för att kunna nå tillbaka till den dagen

tröttheten efter nio timmar i produktionen
en omväg till Systemet och
parken i vilken du skulle dricka din sista öl
det visste jag inte då, kanske inte du heller,
sånt känns tydligt först efteråt

du satt i gräset och lät solen göra dig mjuk,
ölen göra dig varm
berättade om din mamma som dött just när hon lyckats bli nykter och
jag satt bredvid och såg linjerna mellan våra erfarenheter bli tydliga
en stig växa mellan oss,
det som gjort oss illa hittade en öppning in i det som blev vi

jag pratade långsamt om alkoholen mellan klunkarna från ölen i min hand
berättade om skriken, pappas Pripps blå på bordet och hur jag till slut lyckades ta mig hemifrån
skammen var någonting vi redan brutit oss igenom och lämnat bakom oss
vi bar varandras historia som finporslinet genom ett kök i rörelse, försiktigt,
helt på det klara med förtroendet vi just delat

jag tog mitt nya anställningsbevis, du din knivväska och vi gick ner mot vagnen
träffade två vänner till dig som jag mött men sen glömt bort
pratade länge om någon restaurang vi båda jobbat på,
log artigt och bestämde oss sen för att ta sommarens sista dopp
behövde ett avslut på en eftermiddag som blivit en början

7:ans spårvagn hem till mig
du pratade inte när vi gick upp för backen mot min lägenhet
kanske för att dölja ansträngningen i höjdskillnaden
eller bara för att vi båda ville vila i tystnaden ett tag
det här var första gången du var hemma hos mig och
du gick snett bakom mig hela vägen upp

satte inte på pausmusik och fyllde inte på någon proviant
tog bara ett badlakan och gav dig en varmare tröja
letade oss bort till sjön

spegelblank, tyst, klipporna fortfarande varma
en liten sjö på ett berg
min bergsjö viskade jag och gled ner i vattnet

vi satt på den klippan sen, uppkrupna i din svarta skinnjacka och
sjön låg där alldeles knäpptyst men så tydlig ändå,
så liten men med bottenlös volym, precis som jag sa du och
skickade en klarvit blixt genom min kropp
din hud mot min var en första gång som inte lovade mer än så
men som ändå visste bättre än att dra sig undan

vi hade svårt att hitta tillbaka ut ur skogen, bort från klipporna
dröjde oss kvar i ett hav av kala blåbärsris
försökte ta riktning mot miljonprogrammens lekplatsskratt
höghusen som blivit mitt hem

väl framme vid vagnen var det oskyldiga i vårt kroppsspråk
det finaste vi burit mellan oss
vi var som vänner som överlevt varandra gång på gång
som älskare som fortfarande brann
en självklarhet som inte väntade på en motsats

orden mellan oss bar en smärta som inte kunde bära sig själv
som trampade upp stigen och med ett lätt sommarregn rensade luften,
gjorde det lättare att andas

vi var något så nytt att färgen ännu inte hunnit torka
något så beprövat och tryggt att vi redan kunde sångtexterna,
visste hur melodin gick
en sång vi burit inom oss alldeles för länge

när vi skildes åt den kvällen lät vi viljan till något mer hänga kvar mellan oss
växa med timmarna som skulle gå

och på jobbet morgonen efter var vi arbetskamrater igen
arbetskamrater som bara med ett igenkännande leende och
ett glänsande öga berättade om en större gemenskap

att du nu hastigt hoppar av vagnen i en annan årstid
betyder ingenting mer än att du ska träffa en vän vid kanalen
och om jag har otur;
att melodin i din röst sjunger för henne i höst

 

Mars

Joel Segerstedt håller på att tonsätta dikter ur min kommande diktsamling, här är en demo på dikten Mars.

Ship to Gaza/ Tidvattnet från fria hav

Vi tog nattvakten medan
tidvattnet sänkte oss djupare in i varandra
ryggen mot lastdäck där vi bottnande
sträckte blickarna upp mot stjärnorna fästa
i masterna

under oss
ett lastrum fyllt med hopp
ett skrov
inga kommandosoldater kunde förstöra
en solidaritet
inga ockupationstrupper kunde låsa in

låt oss pausa där
i de tysta viskningarna medan allting
fortfarande var möjligt

Medelhavets nätter med
stadens ljus vid vår sida

i människornas klara röster
växande mellan husen
låt oss fortsätta sjunga
innan ockupationsmakten sänker sig över oss
innan drönarna glider närmare
innan propagandan dränker rösterna

låt oss lyssna på de
som hör
samtidstystnaden
krigsropen
motståndet

låt oss stå kvar på kajerna
vinka båtarna vidare

låt tidvattnet från fria hav
stiga och sjunka
i oss

Följ arbetet med att bryta blockaden på www.shiptogaza.se så ses vi på manifestationerna för ett fritt Gaza idag och imorgon.

Ett sagoskepp lastat med solidaritet


På väg hem ikväll genom tunnlarna under den här staden. Ett sagoskepp flimrande innanför ögonlocken, mjuka röster någonstans bakom tunnelbanans metalliska. Någon spelandes saxofon långt borta, filmmusiken till den här drömmen vi drömmer tillsammans; i oktober häver vi Israels folkrättsvidriga blockad mot Gazas befolkning. Vi gör det som i sagorna; med ickevåld och solidaritet.

Det har känts som om jag svävat runt tyngdlös under vatten sen jag lämnade Ship to Gazas Estelle i Oslo efter tre dygn till havs. Människors röster avlägsna, rörelserna långsamma. Livet som om jag plötsligt såg det på avstånd – så litet, fyllt med meningslösheter. När jag blinkar flimrar fortfarande månljuset från sista natten på skeppet innanför ögonlocken. Fullmånen målande kontraster mot stilla, nattsvart hav. Våra blickar långt borta i horisonten, sträckta bortom verklighetens verklighet, alla tomma ord uttalade av maktlösa makthavare. ”Folkrätt”, ”krigsförbrytelser”, ”internationell rätt”. Alla ord utan handling.

I kontrasten; hela besättningen ståendes sida vid sida vid relingen efter ett may day. Bredvid mig någon som viskande tittar ut i mörkret och med rösten målar fram ett ljus. Lastrummet fyllt med solidaritet, seglen fyllda med hopp.


Någonting vibrerar inuti när jag går iland i Oslo, alla tankar slutar halvvägs in i nästa, asfalten går i vågor. Det är som att det blivit glapp någonstans och pixlarna plötsligt blivit tydliga bakom verklighetens livestream. Skymtande där bakom; Gazas verklighet bortom de korta reportagen, bakom ockupationsmaktens propaganda. Ett inställt liv, en väntan. På vadå? Vår mänsklighet kanske, att vi inte bara ska titta utan också se. Vi seglar för att vi ser. Pixlarna plötsligt synliga. Vattenbristen, elavbrotten, en inställd framtid. Vi handlar för att vi inte bara lyssnar, utan också hör. Hör vad som sägs, minns vad ord som ”folkrätt”, ”humanitär katastrof” och ”solidaritet” betyder. Vad de orden innebär för oss som faktiskt har möjlighet att handla. Att vi faktiskt gör det.

Blinkar och är plötsligt tillbaka i tunnlarna under Stockholm. Stopp i trafiken.
Snart lägger Estelle ut från Kristiansand och tar sikte på Frankrike, sen väntar Medelhavet och där borta i horisonten Gazas blockerade hamn. Vi rör på oss igen, ett sagoskepp med lastrummet fyllt med hopp.

Grundtanken är enkel;

Om vi riktar våra blickar mot
de mjuka kropparna
kan
den hårda metallen
inte punktera dem,
blodet inte rinna ur dem,
sångerna inuti ej tystna.

Det är enkelt,
vi kan se det hända.
Men för att göra det måste vi lära oss
att möta vår egen blick
när någon annan tittar oss i ögonen.

Ship to Gaza

Mitt i en diskussion om de
spanska fotbollsspelarnas eventuella seger
ploppade en ruta upp på min datorskärm.

Nio fredsaktivister skjutna på internationellt vatten.

Ljudet av kulorna studsade in i mitt sovrum
skriken från människorna sögs in genom mitt fönster
en tårgaspatron landade på mitt golv

och jag låg där på parketten
sträckte ut en hand över haven
förblödde på däck medan vi fortsatte
att diskutera Spaniens chanser
i världsmästerskapen.

Ny dikt

Följande dikt publicerades i tidningen Arbetet 21 april 2012.

 

Vi har haft tur
städerna som bombas är andra länders städer
husen som sprängs är andra människors hus
människorna som dör är andra systrars bröder

vägarna fyllda av kratrar heter inte
Björkvägen
Svartågatan
Solstigen
skolorna som brinner
brinner inte av våra barns teckningar
sjukhusen utan el
huserar inte våra vänners skrik

men statsministerns ord kring exportinkomsterna
till vårt oskuldsfulla land
vibrerar i blodet
på gatorna

Till en kamrat

(Följande text skrev jag för Kristianstadsbladet inför första maj 2011. Idag publicerades den i Norska Klassekampen. Vi ses i demonstrationerna imorgon!)

Jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, genom ett arbetsliv som tar sönder och sen kastar bort, genom utförsäkringar och en framtid som tagit oss tillbaka till allt vi kämpade för att lägga bakom oss. För tjugo år sen var idag omätbart långt ifrån, nu är då fruktansvärt nära. Jag önskar att jag kunde berätta för tidigare generationer att det blev som de kämpade för; det nya århundradet kom med framtiden. Men räknar jag mig baklänges förbi varje svängdörr, varje omklädningsrum och knutet förkläde är det första jag minns alltid ljudet av stämpelkortet i stämpelklockan. Det där mekaniska ljudet som tatuerats in i mitt minne som någonting tungt som följer mig i varje diskussion om människans lika värde. Där demokratin försvinner med vinsten upp till vd:ar, riskkapitalister, fallskärmar i ett samhälle där en människa inte är värd mer än sitt nyrenoverade kök. Det var inte hit vi skulle, men nu är vi här, och jag skriver till dig genom tio tysta år för att berätta att jag tror att det fortfarande finns hopp.

Det är längesen, men jag minns fortfarande det första flygbladet du räckte mig i Tivoliparken. Hur jag sen såg dig en vecka senare i demonstrationståget, det var första maj och jag blev blixtförälskad när du satte megafonen mot läpparna och fick alla röster att låta som en. Hur jag ville pressa mig fram genom människorna och berätta om alla dagar jag gått genom Kristianstads gator, sett nedmonteringen av tidigare generationers segrar, men inget motstånd. Tills du fick mig att lyfta blicken. Kanske såg jag inte motståndet eftersom jag inte själv var en del av det, kanske var vi för små just därför.

Så jag skriver till dig för att berätta att det fortfarande finns hopp, att vi kan ta lite av den makten de inte vill att vi ska ha, mota bort maktlösheten genom att ta det ansvar som regeringen backar för. För vem ska se till att vi inte går sönder när tempot höjs bakom kassan på kaféet, när banden ska rulla snabbare och ingenting får kosta. Vem ska se till att vi fortfarande kan göra ett bra jobb på sjukhusen, i skolorna och fabrikerna. Vem ska stå upp för de som inte orkar stå själva när skyddsnät byts mot morötter och ojämlikheten spränger upp revor genom städerna. Vi kan välja en ny regering, men dom kan inte välja ett nytt folk.

Så jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, för att berätta att imorgon går jag bredvid dig i förstamajtåget. Vi kommer från busshållplatser och cykelvägar, från jobbet och ogräsrensningen, vi kommer från tv-tittandet och tandläkartiden. Så går vi bredvid varandra längs Kristianstads gator, möts i samma slagord i Indien som i Stockholm, går vi tillsammans genom Nordafrika, USA och Europa. Är vi en röst för en annan världsordning, en människa av miljoner.

Så genom tio tysta år vill jag säga dig att vi är inte värdet av våra kök, är inte numret på våra stämpelkort eller ens hälften så få som vi tror. Och orkar vi bara så är framtiden vi kämpat för någonting vi fortfarande har framför oss.

 

Vi är här nu

Idag var jag med i Tendens och pratade om klass, makt och stämpelklockor. Ni kan lyssna på det här.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=5003746

Vill ni höra hela den sista dikten jag läser så hittar ni den nedan.

Vill man lyssna på mer radio så deltog jag i Epstein den 8e mars och läste dikter och diskuterade arbetsmiljö.

Lyssna: Skyddsombuden 100 år

En arbetares liv är billigt

I torsdags läste jag in min dikt En arbetares liv är billigt som ett inlägg i debatten om arbetsmiljö som skulle hållas i riksdagen samma dag. Ett par timmar senare citerades den från talarstolen. Det är dock mycket oklart om den fick riksdagsledamöterna att komma ner från sina ergonomiska stolar och in i det arbetsliv där en människa dör varje vecka och 150 skadas så allvarligt, varje dag året om, att de måste uppsöka sjukhus.

 

 

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar.

I fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress.

De nätterna vaknar jag av smärtan och somnar med rädslan av
att den ska följa mig som tinnitus genom livet
i varje rörelse, tanke, som en underton som gör arbetet jag älskar omöjligt.

Hur kommer det sig att de tyngsta, farligaste, varmaste, mest illaluktande och högljudda jobben också är de sämst betalda?
Tar du jobb i ett kök är de även reserverade åt de yngsta.
Den logiken är enkel, jag har mött tjugoåriga diskare med utslitna ryggar.

Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår arbetsmiljö
kom ner från sina ergonomiska stolar och
fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?

Jag undrar om de skulle hitta några nödvändiga nedskärningar i
stressen mellan kassan och kallskänken,
om de skulle upptäcka några effektivitetsförbättringar i
storleken på barngrupperna,
några anslag att minska till livsnödvändiga inspektioner.

En arbetares liv är billigt, det sägs att om du önskar livet ur någon
är det smartaste att anställa henne och sedan låta henne dö under arbete
både billigare och mer praktiskt än ryska torpeder.
Du kan till och med sitta kvar i din ergonomiska stol och beklaga det inträffade.
Inga löpsedlar, inga fallskärmsavtal, inga avgångar krävs
efter en arbetares död.

Frågar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer.
Vi som arbetar längst ner behöver inte läsa några böcker
för att förstå vad som är upp och ner.

Arbetsmiljöarbete är inte lönsamt,
skyddsronder ger ingen snabb avkastning,
lagarna skapar ingen effektivitet.

Om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig från ett annat århundrade och
tänker att mycket lite har förändrats på mycket lång tid.
”Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön”

Tydligare kan det inte skrivas.

 

Notice: Undefined index: widget_center_bottom in /customers/2/c/a/jennywrangborg.se/httpd.www/blogg/wp-content/themes/atahualpa/index.php on line 51
Notice: Undefined index: full_width_footer in /customers/2/c/a/jennywrangborg.se/httpd.www/blogg/wp-content/themes/atahualpa/footer.php on line 120