Lyssna

wordpress com stats

Den stundande gemenskapens år

Nu släpper JW & Stationen sin första låt. Vi hoppas att ni vill hjälpa oss att sprida den.

Stationen består av Joel Segerstedt (trummor), Maria Back(sång, gitarr, cittra), Matilda Berggren (bas) och Daniel Söderberg(gitarr, keyboard). Med på inspelningen finns även Andreas Baier på gitarr.

Dikten är hämtad ur samlingen Vad ska vi göra med varandra (Ordfront förlag 2014) och skrevs ursprungligen på uppdrag av Flammans kultursidor.

“här letar jag efter kontrasterna som färglägger gråskalorna
konflikterna bakom den enda vägens politik där
stormarna bär människonamn
medan de ansvariga politikerna
förblir skuggor hukandes
bakom paragrafer och toppmöten

klassamhället lämnar sina köer
utanför soppköken genom Europa
ut förbi S:ta Clara kyrka
tvingar människor ner på knä i gångtunnlarna

hungersnöd i Europa i natt
och du är ledare för oppositionen”

Krigsbrott

Våra barn kommer inte
mördas med högprecisionsvapen
inget vitt fosfor
lysa upp vår stad
våra skadade kommer inte lämnas
på gatorna
inga systrar hållas
som mänskliga sköldar
inga stridsflyg kommer sänka sin last
över lekparkerna
barnens krigslekar
är barns krigslekar

inga krigsbrott
kommer bryta sig in genom våra dörrar
inga brott mot mänskligheten
stå utan tribunaler och domare
vi kommer somna och
vakna i våra sängar
gå oroligt mellan lägenhetens väggar
skriva insändare och dikter
om ett krig vi aldrig upplevt

vi kommer mötas på torgen
lyssna till varandras röster
gå bredvid varandra längs
världens gator

vi kommer ställa oss upp
och höra tystnaden
föreställa oss mörkret
som ett ljus
tusen röster måste tända

(Dikten, som finns med i diktsamlingen “Vad ska vi göra med varandra”, skrevs under Israels förra anfallskrig mot ockuperade Gazaremsan och publicerades i DN 15/7)

Gustaf Frödings stipendium 2014

“Årets Gustaf Fröding-stipendium går till en poet som inte bara skildrar svåra arbetsförhållanden utan även vill förändra dem.” – Liten intervju i UNT


Med motiveringen “Jenny Wrangborg är en av den moderna arbetarlitteraturens viktigaste röster. Hennes poesi präglas av ett konkret raseri över arbetets utsatthet men också glädjen i kollektivitet och gemenskap”

Tack alla som röstade på mig.

Recension i Godmorgon Sverige

Recension av Vad ska vi göra med varandra i Godmorgon Sverige. Magnus Utvik recenserar.

Några recensioner

Kommunalarbetarens Mira Hjort skriver fint om Vad ska vi göra med varandra

Vad ska vi göra med varandra är en sorgesång över ett samhälle som faller isär. Parallellt skildras en kärleksrelation som faller isär. Ibland vet man inte vad som är vad. Det är snyggt gjort och logiskt för den som vet innebörden av politisk sorg och att det inte går att skilja liv och politik åt. “Så var kärleken kampen/och kampen kärleken”.”

Läs hela recensionen här.

Kristian Lundberg skriver i NT

“Det är svårt att inte både imponeras och bli tagen av det sårbara allvar som finns i dikten, och hur skickligt hon slår väven mellan just det privata och det politiska.”

Crister Enander tycker i GD att

“Den verklighet som Jenny Wrangborg skildrar i sin diktsamling ”Vad ska vi göra med varandra”, hennes andra samling efter succédebuten med ”Kallskänken”, är ett hårt, obarmhärtigt, hjärtlöst samhälle: ”staden lärde oss snabbt / att sänka blicken i trappuppgångarna / öva bort våra namn i / tysta samtal med oss själva”.

Stilen är säkrare. Där debuten kunde vara hjärtskärande i sitt sökande efter ord i ren desperation för att förklara känslan av att vara kuvad, där är nu orden distinkta, valda med omsorg – träffsäkra. Jenny Wrangborg har tveklöst utvecklats och funnit en egen väg som poet.

(…) Wrangborg bär på en vrede mot orättvisor som kan få andra att förändra, driva dem till handling i det apatins och egoismens land som kom efter folkhemmet. Den politiska dikten lever.

Hela recensionen finns här.

Det är omöjligt att inte bli omedelbart omfamnad av Jenny Wrangborgs nya diktbok (…) Hon skriver en episk och sånglig dikt, med ett helt frånvarande tvivel på ordens bärighet och nödvändigheten av att uppfinna språket på nytt. Jag tvivlar att hon någonsin fått beröm från Oei, den revolution hennes text kräver är inte språklig och den materialism hon är bekant med sitter i rygg och axlar, och i ett sinne som retas av orättvisor och klassamhällets uppenbara dumhet.”   Detta skriver Norrbottens-Kuriren i recensionen som de gömt bakom en betalvägg.

Expressens recensent Therese Bohman verkar tråkigt nog gilla klassamhället med sina klassresor, däremot blir hon “nästan alltid provocerad av poesi som handlar om arbetarklassen”. Jahaja. Fast när det kommer till Vad ska vi göra med varandra gillar hon nog ändå boken eftersom hon skriver att

Wrangborgs formuleringar är både knäckande självklara och svindlande vackra. Ibland fångar hon staden Stockholm perfekt, i så stämningsfulla bilder att jag ser dem framför mig som storslagna målningar.

Göran Sommardal säger i Kulturnytt att

Wrangborg är en mästare på att beskriva hemlöshet­en, bostadslösheten, adresslösheten och utanförståendet som människor tvingas bära med sig också inne i det innersta av det nödvändiga samhällsmaskineriet. Hjulen som hålls i gång av dem som aldrig får sätta sig vid ratten.”

 

Ett tjugotal recensioner har det blivit. Det är kul. Men nu ska det bli skönt att slippa den här skuggan som jagat under recensionsveckan.

Köp gärna boken på er bokhandel, låna den på biblioteket eller köp den online.

Vi ses ute på läsningarna, uppdaterat turnéschema hittar ni här. Vill ni ordna en läsning på er ort, i er fackklubb, på närmaste bibliotek eller i er organisation maila mig gärna.

 

 

 

 

Kulturnyheterna

Releasefest Vad ska vi göra med varandra – Jenny Wrangborg med band feat Love Antell, Parker Lewis och Nike Markelius

I februari kommer min nya diktsamling, Vad ska vi göra med varandra, ut på Ordfront förlag. Kom och fira detta med oss på Södra Bar i Stockholm den 12e februari eller på Pustervik i Göteborg den 14e februari.

Under kvällen i Stockholm blir det dikter från nya samlingen, NIKE MARKELIUS framför sin tonsättning av titeldikten och jag läser tillsammans med mitt band. Till på köpet spelar både LOVE ANTELL och PARKER LEWIS.

Självklart finns diktsamlingen till specialpris och signering.

Fritt inträde!
Dörrarna öppnas kl 19.
Södra Bar 12e februari.

Nedan följer info från fb-evenetet. Bjud gärna in era vänner!

VAD SKA VI GÖRA MED VARANDRA är en mörk men kärleksfull bok. Mörk för att dikterna befinner sig mitt i förändringen och ser hur den borgerliga politiken har förstört livsmöjligheter och skapat otrygghet för vänner, arbetskamrater och för alla de som idag inte räknas – de arbetslösa, bostadslösa, papperslösa.
Kärleksfull för att alla de som drabbats så hårt ändå vägrar ge upp. Här finns kampen, förälskelsen, kärleken – och ett slags hopp som ligger i att människor är just människor. Med Vad ska vi göra med varandra har Jenny Wrangborg skrivit en kampdikt som vill förändra världen. Men boken är lika mycket en kärleksdikt om människor som förändrar varandra. Genom att älska. Genom att försöka.

JENNY WRANGBORG är född 1984 och blev med sin debut, diktsamlingen Kallskänken, en av Sveriges mest lästa poeter. Jenny Wrangborg är scen- och arbetarpoet och har turnerat runt hela landet, hon uppträder själv men även tillsammans med musiker. Under kvällen kan ni för första gången höra Wrangborg tillsammans med musikerna Joel Segerstedt, Andreas Baier, Back och Daniel Söderberg.

NIKE MARKELIUS var trummis i Usch och Tant Strul. 2009 bildade Nike bandet Nike & Röda Orkester som släppte sitt debutalbum Det står skrivet 2012. Sommaren 2014 släpps deras nästa skiva. https://www.facebook.com/nikeochrodaorkestern

LOVE ANTELL är musikartist och konstnär. Han är känd som frontman i bandet Florence Valentin och kom 2012 ut med ”Gatorna tillhör oss”, hans första album under eget namn. 2014 följer Antell upp den fantastiska solodebuten med en ny skiva.http://www.loveantell.se/

PARKER LEWIS skriver sånger som söker vägar till hjärtat och vill uppmuntra till kamp. 2011 kom albumet “Pengar & leenden”. Låtar för när Bankomaten behåller kortet, ett album för alla som är injagade i ett hörn men har bestämt sig för att försöka klösa sig ut. 2014 kommer den nya plattan som vi alla sett fram emot! http://parkerlewis.se/

 

Ses på Södra Bar den 12e februari kl 19!

Kallskänken i tryck igen!

Efter att Kallskänkens förstaupplaga på 5000 böcker varit slutsåld i ett drygt år så kommer nu äntligen pocketupplagan ut på Ordfront Förlag. I den finns, förutom den ursprungliga inlagan, även två nya dikter och ett förord av Göran Greider. Låna den på biblioteket, beställ den hos din bokhandlare eller på någon av internetbokhandlarna.  Vill man ha den signerad och med en liten hälsning så går det såklart fint att köpa den direkt av mig under någon av mina läsningar.

Foto: Paul Mohlin

Foto: Paul Mohlin

Här kommer Greiders förord.

 

Kallskänken behöver inget förord

Jenny Wrangborgs Kallskänken har inte många år på nacken, men när jag läser den igen – för säkert tionde gången – känner jag att detta är en klassiker. Redan nu. Och en levande klassiker. Kallskänken sitter där, som en darrande pil som just träffat måltavlan som är mitt och de flestas hjärta. Wrangborgs dikter är annorlunda jämfört med nästan allt som kommit i poesin de senaste tjugofem åren. Hon tar öppet ställning men inte i någon snäv politisk mening utan för arbetarklassens erfarenhet och gör det suveränt utan att bry sig om några litterära trender: ”poeterna tatuerar maktens språk över sidorna, de skymmer sikten för läsarna”, skriver hon ilsket på ett ställe.

Därför känns det inte som att läsa dikter här, utan mer som att sitta intill en människa som berättar om sitt arbetsliv på Göteborgs restauranger och om alla människor hon mött där. Och vilket galleri av folk som öppnar sig ”magiskt mellan maskinerna” i restaurangköket! Där är kocken som raggar upp servitriserna, stammisen som sitter hela förmiddagen med en kopp kaffe och ömsint hör sig för hur personalen har det – eller överklasstyperna som morrar över att det går långsamt i serveringen och chefen som skramlar med sin förbannade nyckelknippa. På ett dussin rader fångar Wrangborg en fruktansvärd arbetsplatsolycka och på bara en enda humoristisk rad fångar hon det vardagliga motståndet på en överjävlig arbetsplats: ”Går man in i kylen slipper man höra vad chefen säger.”

Vad är det här för texter? Svar: Det är en vredgad och underfundig rapportbok från den nya tjänstetundran, där en växande andel av västvärldens arbetarklass idag arbetar. Oftast med dåliga löner, osäkra villkor, stor stress. Restaurangpersonal, städare, telefonister på call-centers, busschaufförer, undersköterskor: alla de där yrkena som får samhället att fungera men som värderas så förtvivlat lågt.

För mer än ett halvsekel sedan skrev Stig Sjödin sin klassiker Sotfragment om arbetarna på ett järnbruk i Sandviken. Kallskänken är från vår tid. Det märkliga är att frågorna ofta förblir de samma för arbetarklassens viktiga poeter: Hur göra motstånd? Hur bevara sin värdighet? Det finns tonfall hos Stig Sjödin och hos många andra arbetarpoeter – till exempel Harry Martinson – som går igen i Wrangborgs dikter. Men då rör det sig inte om litterär påverkan i första hand, utan om att samma grundläggande erfarenhet av förtryck gestaltas.

Kallskänken behöver inget förord. Hela den här boken är i själva verket det förord vi alla behöver läsa för att förstå den sociala verklighet vi har omkring oss.

Göran Greider, 2013

 

En bostadsansökan

Jag är tillbaka i Bagarmossen efter en längre resa. Det finns inget sätt att återvända. Varje hållplats på väg ut genom de södra förorterna blir mer och mer ett minne för varje gång jag passerar dem. Om ett par veckor blir jag utkastad från ännu ett svartkontrakt. Skillnaden den här gången ; det här hann bli mitt hem. Jag försökte förgäves att inte fästa mig vid tryggheten i en adress, ljuset från fönsterna på andra sidan gården, elljusspåren ut mot Nackareservatet. Försökte att inte göra den här platsen till min, eller tro att gatorna skulle vara mina bara för att jag lärt mig dess namn, namngett dess platser med minnen.

I fyra år smög jag genom trapphuset, gick tyst över golv som inte var mina, bävade över det där samtalet som jag visste skulle komma förr eller senare. Det hjälpte mycket lite. När jag i en trafikerad korsning fick höra att jag måste flytta rycktes de senaste årens relativa trygghet undan. Tillbaka ut i Blockets helveteskrets av överhyror och sexuella trakasserier, tillbaka till desperata facebook-inbjudningar om en förestående bostadslöshet, tillbaka till böckerna nedpackade i flyttlådor i andras förråd.

Bagarmossen valde mig. Precis som Fridhemsplan, Tumba och Sockenplan. Precis som Kallebäck, Kortedala, Bergsjön innan dess. Alla dessa platser där ”hemma” blev ännu en adress jag aldrig hann lära mig innan jag var tvungen att flytta igen. Valfriheten outsourcad till en bostadspolitik där bara de rika ska ha någonstans att bo.

Men Bagarmossen var annorlunda. Jag hann stå vid dess hållplatser och vänta på ersättningsbussar som aldrig kom, han sitta på Café Cannella och Lilla Bagis och skriva mig bort från dikten, hann göra den här platsen till min. Jag skriver i imperfekt, för snart är jag inte här längre. Jag kommer inte glida ner till Sherlock Holmes Inn och förvandla dagarna till nätter med människorna som blev mina vänner. Tusen förälskelser har brunnit och slocknat här, jag har gått planlöst mellan den här lägenhetens väggar för att förstå varför, gett upp och förlåtit mig själv. Sen börjat om på nytt. Men snart är jag inte här längre.

Mitt i allt detta sitter jag och försöker skriva färdigt diktsamlingen som kommer ut på Ordfront förlag nästa vår, Vad ska vi göra med varandra.

En samling där många av dikterna kretsar kring just detta. Ickepolitiken som bryter sig in i våra liv. Hur det politiska alltid är personligt. Det är en kärleksförklaring till en stad verkligheten lärt mig att hata. En omöjlig kärlek, ett kärleksfullt hat.

Jag vet inte vad jag försöker säga förutom att jag misslyckades med att inte fästa mig vid ett hem som inte var mitt. Och att det finns två saker jag saknar väldigt mycket nu. Någonstans att bo och en ny bostadspolitik.

Placera ut extra styrkor vid stadshuset i natt.

Jag är inget företag