Vad ska vi göra med varandra

Beställ diktsamlingen på adlibris.com och bokus.com

Lyssna

wordpress com stats

SaharaMarathon

Någon tar emot mig när jag trillar över mållinjen. En medalj runt min hals och någon som leder mig mot sjukstugan. Jag har precis kommit i mål efter 2,1 mil genom Sahara. 

Vi är ett tiotal svenskar som tillsammans med hundratals andra från hela världen åkt hit för att springa SaharaMarathons olika distanser och för att lära oss mer om Marockos ockupation av Västsahara. Smältande i den Sahariska vintersolens gassande sken har jag pressat poetkroppen genom sanddynerna, fram mellan de Västsahariska flyktinglägren i södra Algeriet.

Längs horisonten sand, under fötterna sand, sanden som letar sig in överallt, sanden man andas. Men vi är bara på besök, vi vet ingenting om sand. Det vet däremot familjerna som vi bor hos under veckan i flyktinglägret i Smara. 24-åriga Dakhna Ishag möter oss i den kalla ökennatten när vi anländer i bussar till lägret. Född och uppvuxen här drömmer hon om att en dag kunna flytta hem till Västsahara tillsammans med sin man Medatu och deras nio månaders bebis Fatma.

Sanden skaver kanske våra fötter, gnisslar mellan våra tänder och grusar våra ögon men vad det egentligen betyder att leva här handlar om någonting annat. Kanske väntan och kamp.

Sedan Marocko tog över landet 1975 lever hälften av Västsaharierna på flykt i öknen medan Marocko håller de som är kvar på ockuperad mark i ett järngrepp. Oppositionella förföljs och spärras in samtidigt som Marocko gör allt för att konflikten inte ska lösas. Senast förra veckan avvisades svenska Julia Finér från Emmaus som var på plats för att träffa Västsahariska människorättskämpar. Trots att FN redan -75 slog fast att Västsaharierna har rätt till sitt eget land verkar konflikten stå still. Och medan åren går tömmer Marocko i strid med folkrätten den västsahariska jorden och vattnet på naturresurser och solen fortsätter att steka över Dakhna och hennes familj i flyktinglägret.

 Risken är att tålamodet tryter och det fredliga arbetet för frihet övergår i väpnad kamp. För vem lyssnar på den tålmodige? Polisarios fredliga kamp sedan vapenvilan -81 skapar inga rubriker i vår del av världen. Men samtidigt, vi är bara på besök, vi vet ingenting om tålamod.

 I snart fyra decennium har Sahara varit flyktingarnas högst tillfälliga hem. Trots att deras hemlands kust ligger där bortom sanddynerna har många här aldrig sett havet. Det hav där bland annat svenska båtar utflaggade till andra länder fortfarande trålar upp ockupationens rikedomar. Vattnen utanför det ockuperade Västsaharas kust är ett av världens få kvarvarande rika fiskevatten. Och kring hemlandets naturresurser går banden mellan Sverige och ockupationen. En borrigg från Atlas Copco ser till att fosfaten från gruvorna kommer upp ur jorden och svenska pensionspengar investeras i företag som har ekonomiska intressen på ockuperad Västsaharisk mark.

Under veckan i lägret möter vi en generation uppvuxen i flyktingläger. Väntandes, kämpandes för frihet medan FNs katastrofransoner sakta lett till kronisk undernäring hos stora delar av befolkningen. Värst drabbade är som alltid barnen. Frukten i våra fruktdiskar tagna ur Dakhnas händer, sardinerna fiskade ur hemlandets hav bytta mot katastrofhjälp och proteinbrist för Dakhnas barn. Vecka efter vecka anländer hjälpsändningarna med vatten, men det här är Sahara, ingenting växer här. Eller med årets SaharaMarathon-slogan “Träd kan inte växa i öknen, men människor blomstrar”. För vill man ha en lektion i hopp och mänsklig värme ska man ta sig till de Västsahariska flyktinglägren. För vilka är vi att tycka att situationen känns hopplös när Västsaharierna själva fortsätter kämpa så outtröttligt?

Kanske fyller vår fysiska närvaro den viktigaste funktionen – det är ett sätt att berätta för Dakhna och de andra i lägret att de inte är bortglömda. Med oss svenska solidaritetslöpare bär vi hoppet om att regeringen ska verkställa riksdagens beslut från 2012 om att erkänna Västsahara och på så vis sätta press på Marocko.

Häri ligger allas vårt uppdrag; att genom flygblad, löparskor, artiklar och diskussioner göra det omöjligt för Margot Wallström att låta bli.

På flyget tillbaka till Europa igen drömmer jag om Dakhna. I drömmen har hon Fatma på armen, hon drar sin stora melfa-sjal över henne i ett försök att skydda henne från solen och sanden. Hon står och ropar någonting men hennes röst når inte fram, orden blåser bort i sandstormen och jag kan inte röra mig för att gå och möta henne. Jag vaknar med det där tysta ekot inuti när planet landar.

 Men samtidigt, när vi som bara var på besök lämnat lägret har även de som enbart kom för ökenloppet också förvandlats till ambassadörer för Västsahariernas kamp. Med träningsvärken och värmen från folket i lägret helt färskt i minnet är det svårt att tro annat än att Dakhnas och det Västsahariska folket röst kommer att nå resten av världen. Och när det sker och Västsahara är fritt ska SaharaMarathon springas ända ut till kusten.

Tills dess fortsätter kampen. I löparspåren, öknen och i Sverige.

(Texten publicerades i ETC, 18 mars 2015)

 

Är du själv intresserad av att följa med nästa år? På http://www.saharamarathon.org/ finns mer information och hos Emmaus kan du lära dig mer om konflikten  http://www.emmausstockholm.se/vastsahara/

 

I kampen för Västsaharas frihet

På lördag åker jag tillsammans med några andra svenskar till de Västsahariska flyktinglägren i Algeriet. Jag gör det för att delta i Saharamarathon.

Syftet med Saharamarathon är att uppmärksamma Marockos olagliga ockupation av Västsahara.

Efter 43 löppass, spinningpass, innebandykvällar, fotbollsträningar/matcher och 17 avklarade mil är nu denna poet i något bättre form än efter höstens turnerande. Lagom till formtopp har jag lyckats dra på mig både en stressfraktur och en förkylning men tänker att det också måste funka att vila sig i form.

I snart 40 år har många många Västsaharier bott i flyktinglägren i Algeriet. Kampen för överlevnad går parallell med kampen för frihet. Saharamarathon uppmärksammar detta och gör allt de kan för att förenkla Västsahariernas vardag. I olika projekt som främst riktar sig till barn och unga kan man genom ett bidrag på olika sätt stötta; med mediciner, skolmaterial, kontakter och opinionsbildning.

Skänk gärna en slant till insamlingen här.

Och till regeringen: Erkänn Västsahara!

Dikt i rörelse

    “Det är i rörelsen som poesin kan få folk att röra på sig.
    Ensam ropar den utan eko.”

Följande text skrev jag i höstas för Feministiskt Perspektiv efter att ha läst Carina Agnesdotters doktorsavhandling “Dikt i rörelse – Ingrid Sjöstrand och poesins retorik i kvinnornas fredsrörelse”

Jag tar tåget in i hösten. Tomma campingplatser och upplockade bryggor där landskapet ändrar färg. För några veckor sedan konstaterade klimatforskare att klimatförändringarna ”riskerar att kasta in hela världen i en mörk era” om vi inte drastiskt lyckas sänka utsläppen. Minnet av en valrörelse där ingenting blev sagt hänger kvar, men klimatet har ingen PR-avdelning, följer ingen medielogik. Stormarna ges människonamn medan de ansvariga politikerna förblir skuggor hukandes bakom paragrafer och toppmöten. När tåget bromsar in i Masmo ser jag Ingrid Sjöstrands ord snirklade med tejp mellan stålvajrarna i staketet – ”Elda under din vrede”. Det är ett rop skickat från ett annat årtusende, en dikt skriven för över trettio år sedan

    Elda under din vrede
    med maktens nyheter
    Dämpa inte din smärta
    över livet
    som stjäls ifrån oss
    Trösta inte din sorg
    över världen
    som våldtas
    inför våra ögon
    Elda under din vrede

Då skriven i ett försök att vända sorg och vanmakt över kapprustning och kärnvapenhot till vrede och kamplust. Nu som en uppmaning som ropar oss tillbaka, bort från en samtid där vi försöker rädda klimatet med lågenergilampor medan omställningen som krävs för att undvika en mörkare era pekar mot nolltillväxt.

Sjöstrands dikt dyker också upp i Carina Agnesdotters avhandling ”Dikt i rörelse” där poesins retorik och betydelse för den politiska kampen undersöks. ”Elda under din vrede” skrevs och användes i Kvinnokamp för freds arbete. Den lästes på demonstrationer och möten, trycktes i kvinno-, freds- och miljörörelsens tidningar och medlemsblad. Användes för att skapa sammanhållning, mana till kamp och förmedla ett politiskt motstånd. Och det är svårt att inte känna poesins förmåga att överbrygga tidsavstånd och se att Sjöstrands dikt har giltighet även i vår tid.
Visst finns det kanske något uppgivet i detta konstaterande: vi kämpar fortfarande för samma saker. Men det är också en tröst; vi är inte först, vi kommer inte vara sist. Dikten blir ett sätt att knyta an till både historien och framtiden. Och lära oss av båda två.

Men kan man verkligen med hjälp av rytmiska upprepningar, allitterationer och kontrasteringar hjälpa till att förändra världen? Tvivlar man på om poesin kan bidra, om än så lite, i det arbetet är Agnesdotters avhandling viktig läsning. För visst kan dikterna spela roll, inte bara för att sätta ord på idéer och alternativ, men också för att gå från ”jag” till ”vi” och få fler att engagera sig. Med den viktiga insikten att det är i rörelsen som poesin kan få folk att röra på sig. Ensam ropar den utan eko. Sjöstrands dikt har överlevt inte bara på egna meriter utan också eftersom kvinno-, freds- och miljörörelsen lyfte upp den, eftersom den lästes tillsammans på möten och demonstrationer. Vem som helst ur rörelsen kunde, och kan, framföra dikterna och i det ögonblicket gå från mottagar- till avsändarposition. ”Vi”et blir ett faktum.

Det är tid att lyssna på Sjöstrand igen. Vi behöver återuppväcka vreden som motståndsstrategi, tysta vårt tålamod och inse att vi måste ha bråttom.
Kanske kommer dikterna vara aktuella om ännu trettio år, men låt oss ändå hoppas att de då kommer att berätta mer om historien än om framtiden.

Eller med Sjöstrands ord

    Vad det gäller nu
    är att bli många nog
    som är rädda nog
    att få nog mod
    att vända världen.

Bokmässan i Göteborg

Jag kommer till bokmässan för att prata om och läsa ut min senaste diktsamling “Vad ska vi göra med varandra”. Kom, säg hej, köp en bok, få en signatur, bjud på glass.

25e sep, kl 18.00 gästar Stefan Sundströms spelning, ETC B05:62

26e sep, 11.00 Dagens dikt om politisk poesi, SR B08:40

26e sep, 13.00 Dagens Arbete, Svenska Tidskrifter B05:60

26e sep, 14.30 Arbetets monter, B06:71

26e sep, 15.00 Rum för poesi, sal R2 (seminariekort krävs)

26e sep, 17.30 samtal, Se Människan G01:02

27e sep, 11.00 “Ljuset i klassmörkret” tillsammans med Kristian Lundberg, ABF B09:19

27e sep, 12.00 Ordfronts monter, B08:01

27e sep, 13.00 Dagens Arbete, Svenska Tidskrifter B05:60

27e sep, 14.30 Arbetets monter, B06:71

Ett möjligt samhälle

Jag har burit ett minne
av en framtid vi har
framför oss

ett hopp gömt någonstans
bortom lobbyister och samförstånd

en styrka bakom förlusterna
någonting mellan oss
som blixtrar
som elektricitet

för där ditt hopp gett upp
min styrka
där mina krafter tagit slut
din röst

jag har ett minne
av ett möjligt samhället
där långt bort ligger väldigt nära
och rörelsen bär oss framåt

det är tidigt
vi är ännu för få
ropen nu bara viskningar
vreden endast en vibration
i din tysta röst

men jag har burit ett minne
av ett möjligt samhälle
en framtid vi har framför oss

där ingen jobbar för någon annan
men alla arbetar för varandra

- Ur diktsamlingen Vad ska vi göra med varandra

Fabrikerna

FABRIKERNA – Ny låt av Jenny Wrangborg & Stationen.
Hämtad från EPn The End of Alliansen.

Högern måste falla, det finns inget annat sätt. Under borgarnas tid vid makten har samhällsklyftorna i Sverige ökat mer än i något annat OECD-land. Sjuka utförsäkras, arbetslösa slavar i FAS 3-åtgärder och fattiga blir bostadslösa i spåren av utförsäljningarna.

Här kan ni lyssna på hela EPn med låtar av bland annat Joel Hjärtattack & Knifven och Oväder.

Den ligger också uppe på Spotify.

Söder ska resa sig (igen)

Här kommer en ny låt med Stefan Sundström där jag diktar lite om Cyklopen, kämparna på Linjalen, Vårdvrålet  och Nätverket Linje 17. Även Göran Greider, Tompa Eken, Fjodor, Ossler och Bengtson är med. Hoppas ni gillar den!

 

Vi är här nu

Agneta Fagerström-Olsson har filmatiserat min dikt “Vi är här nu” från diktsamlingen Kallskänken. Fagerström-Olsson har bland annat vunnit Prix Italia och Prix Europa, samt Ingmar Bergman-priset och Bo Widerberg-priset.

Bland hennes film- och tv-produktion finns Hammarkullen, Kniven i hjärtat och Den förste zigenaren i rymden.

Tack till alla inblandade som gjorde denna lilla film möjlig.

“Ni hör oss kanske inte än
ni kanske inte ser oss
men vi är här
och vi förbereder oss på att ta över.”

Det kanske låter som ett hot, men det är ett löfte.

Den stundande gemenskapens år

Nu släpper JW & Stationen sin första låt. Vi hoppas att ni vill hjälpa oss att sprida den.

Stationen består av Joel Segerstedt (trummor), Maria Back(sång, gitarr, cittra), Matilda Berggren (bas) och Daniel Söderberg(gitarr, keyboard). Med på inspelningen finns även Andreas Baier på gitarr.

Dikten är hämtad ur samlingen Vad ska vi göra med varandra (Ordfront förlag 2014) och skrevs ursprungligen på uppdrag av Flammans kultursidor.

“här letar jag efter kontrasterna som färglägger gråskalorna
konflikterna bakom den enda vägens politik där
stormarna bär människonamn
medan de ansvariga politikerna
förblir skuggor hukandes
bakom paragrafer och toppmöten

klassamhället lämnar sina köer
utanför soppköken genom Europa
ut förbi S:ta Clara kyrka
tvingar människor ner på knä i gångtunnlarna

hungersnöd i Europa i natt
och du är ledare för oppositionen”

Krigsbrott

Våra barn kommer inte
mördas med högprecisionsvapen
inget vitt fosfor
lysa upp vår stad
våra skadade kommer inte lämnas
på gatorna
inga systrar hållas
som mänskliga sköldar
inga stridsflyg kommer sänka sin last
över lekparkerna
barnens krigslekar
är barns krigslekar

inga krigsbrott
kommer bryta sig in genom våra dörrar
inga brott mot mänskligheten
stå utan tribunaler och domare
vi kommer somna och
vakna i våra sängar
gå oroligt mellan lägenhetens väggar
skriva insändare och dikter
om ett krig vi aldrig upplevt

vi kommer mötas på torgen
lyssna till varandras röster
gå bredvid varandra längs
världens gator

vi kommer ställa oss upp
och höra tystnaden
föreställa oss mörkret
som ett ljus
tusen röster måste tända

(Dikten, som finns med i diktsamlingen “Vad ska vi göra med varandra”, skrevs under Israels förra anfallskrig mot ockuperade Gazaremsan och publicerades i DN 15/7)