Recensioner
Det här är dikt för en kapitalistisk och medialiserad tid, där litteraturen, liksom konsten, om den vill bli avläsbar som politiskt relevant (eller relevant överhuvudtaget) i en större offentlighet, måste göra sig mycket tydlig och tala ganska högt.
[…]
Arbetet är hennes motiv och hennes yrke är i högsta grad en del av hennes författaridentitet: hon debuterar i rollen som poet och kallskänka och har skrivit en bok om att arbeta som kallskänka. Kallskänken hämtar kraft, tyngd och legitimitet ur Wrangborgs egen erfarenhet, men poesin handlar mer om kollektivet än om individen. Ett gäng kvinnor och män som stämplar ut och in på ett kafé vid Avenyn i Göteborg som en del av hela det kollektiv av underbetalda arbetare på vars underordning vårt kapitalistiska samhälle vilar.
[…]
Hon tycker att det är nog med småpratet nu – att nå vidare är för henne att göra poesin till ett verktyg i den fackliga kampen.
Jenny Wrangborgs debutdiktsamling Kallskänken håller pennan precis mot den nedbrytningen, pannlampan på förtryckarmekanismerna: arbetslöshet-tacksamhet-underbemanning-individuell lönesättning – ja, nu ser jag det igen: vi har färdats långt in i den nyliberala eran. Här: vårdavdelningen utbytt mot restaurangköket.
[…]
Wrangborg vill klarspråk intryckt i dikten, raseriet som det låter på lastbryggan, vid kassalinjen, vill en dikt som kan läsas högt på torgen, mana till solidaritet och motstånd.
Foto: Paul Mohlin
Jenny Wrangborg fångar skickligt utsattheten, den undertryckta ilskan, slitet, arbetsskadorna, all skit de måste ta därbak disken.
Genom “Kallskänken” går ett vasst stråk av klasshat – rent och hårt, ofta oförsonligt, inte minst när chefen svassar in. Det är poesi skriven underifrån. Hon blickar uppåt med svart blick. Hon tvekar heller inte att låta rösten sjunka, bli hotfull. “glöm inte var det var vi började / glöm inte vart det var vi skulle / vi minns och vi var trötta på att vänta / snart går vi utan er”.
“Kallskänken” är viktig poesi. Den är angelägen. Den har ett ärende.
Crister Enander, Kristianstadsbladet
Klassamhället är smärtsamt närvarande i dikterna, liksom dess konfliktytor. Den vardagliga, ständigt pågående, klasskampen på kaféet där hon jobbade som kallskänka. Med den ständigt vakande chefen som vill dra upp tempot i arbetet, att färre ska göra mer […] Hon har något viktigt att berätta om vårt samhälle. Det är man inte bortskämd med i svensk poesi.
Fredrik Jansson, Uppsalademokraten
Jenny Wrangborg betraktar inte proletariatet utifrån utan befinner sig mitt i det. Inte så konstigt alltså att hennes ganska anspråkslösa dikter säger mer om klassanalys och förtrycksstrukturer än vad hela den samlade svenska vänsterdebatten gör.
Kalle Holmqvist, Fria Tidningen
Wrangborg skriver i en tradition någonstans mellan Sonja Åkessons frimodighet och Stig Sjödins erfarenhet. Dikterna om yrkesmänniskor – Diskaren, Kaffekokaren, Kökschefen, Kocken, Blåtiran, Fritösen – gillar jag mest. De för tankarna till Sjödins starka porträttdikter från järnbruket i den klassiska Sotfragment från 1949. Om kallskänkan som söker sitt kollektiv men inte hittar det.
Tony Samuelsson, DalaDemokraten
Jenny Wrangborgs poesi framträder som långt mer traditionell, på Stig Sjödins eller Pablo Nerudas vis. Men samtidigt som det konsekventa klassperspektiv som är gjutformen för merparten av Wrangborgs dikter – bara kärleksdikterna är undantagna – aldrig är abstrakt, inlärt, “förlegat” som det brukar heta, utan äger en omedelbar och sinnlig konsekvens av det “inifrån” som alltid är dikternas locus.