När jag inte älskar den här staden hatar jag den passionerat. Allt vansinne i Sverige koncentrerat till en plats. Alliansens exprimentstad. [...]]]> Det är sent i december. Ljuset gränsar till mörkret. Nere vid Vita Liljans väg fladdrar fem av Stockholms 125 000 ljuspunkter. Motorvägarna sträcker ut sina armar mellan köpcentrumen. Det här är vår tids fyrverkeri.

När jag inte älskar den här staden hatar jag den passionerat. Allt vansinne i Sverige koncentrerat till en plats. Alliansens exprimentstad. Här har man bytt bostadsförmedlingar mot bostadsbutiker, här går allting att tjäna pengar på, till och med biblioteken ska säljas ut till minstbjudande. Här känner vi tydligt nedskärningarna som finansierar skattesänkningarna; de stora barngrupperna, vanvården på äldreboendena, tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka. Här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis, här betyder valfrihet likriktning och effektivitet nedskärningar. Det är det här vi inte längre betalar skatt för. Oplogade vägar och inställda avgångar. Tack Alliansen. Tack för de cancersjuka på arbetsförmedlingen och motorvägarna mellan shoppingcentrumen. Tack för klassklyftorna och barnfattigdomen, tack för ett helt nytt Sverige.

Här har rätten till en bra skola bytts mot rätten att försöka komma in på en bra skola, rätten till arbete bytts mot skyldigheten att söka jobb som inte finns. I den här staden blir man aldrig vuxen, man flyttar runt mellan tredjehandskontrakt tills man plötsligt vaknar upp och inte vet åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel man befinner sig i, vilken adress man bor på. Här råder demokratins vinter, nedmonteringen av det gemensamma som ett sätt att ta från de fattiga och ge till de rika. Fritid, medbestämmande, ekonomi. Så sprider sig Stockholms politik över Sverige.

Samtidigt skulle jag vilja starta krig mot uppfattningen om att allting är hopplöst bara för att det är så det känns. Hur såg kampen för ett bättre samhälle ut i arbetarrörelsens ungdom, för 100 år sen? Den var inte enkel, vi fick ingenting gratis. Men vi fortsatte att kämpa, för gratis skola, åtta timmars arbetsdag, folkbibliotek. Såg hur mörkret gränsade till ljuset. Och nu, kampen för att vinna tillbaka våra segrar, vinna nya, tända ljuset i en mörk tid: sjuksköterskorna som vägrar lönepressa, brevbärarna som tröttnat på det ständigt ökande arbetstempot, bestämmer sig för att följa regelboken.

Jag lyfter blicken ut över Stockholm och tänker att för någon dag sen lutade sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. Den natten blev årets längsta, men sen vände det och vi går mot en ljusare vår.

Här kommer lite olika tonsättningar av mina dikter. Den första är en tonsättning av dikten Fördomar gjord av Stormen, speciellt för Handels kongress 2011.

Den andra är från november i år då Blåsorkestern under ledning av Josef Beltzikoff, körerna Extrasalt och Trots allt och jag framförde dikt/konsertsviten “Låt oss prata” med nyskriven musik av [...]]]>

Här kommer lite olika tonsättningar av mina dikter. Den första är en tonsättning av dikten Fördomar gjord av Stormen, speciellt för Handels kongress 2011.

Den andra är från november i år då Blåsorkestern under ledning av Josef Beltzikoff, körerna Extrasalt och Trots allt och jag framförde dikt/konsertsviten “Låt oss prata” med nyskriven musik av Håkan Carlsson på Reflexen i Kärrtorp.

Den tredje är från första akten i “Låt oss prata”, en tonsättning av dikten Maskiner gjord av kören Extra Salt.

Sprid gärna!

Ett nytt språk

Jag tänker mig socialismen som ett brev någonting på väg hit ett meddelande vi skriver tillsammans har skrivit på så länge ett forum där vi möts för att hitta ett nytt språk till den nya människan

jag tänker mig socialismen som en [...]]]>

Ett nytt språk

Jag tänker mig socialismen som ett brev
någonting på väg hit
ett meddelande vi skriver tillsammans
har skrivit på så länge
ett forum där vi möts för att hitta ett nytt språk
till den nya människan

jag tänker mig socialismen som en dröm
en dröm vi drömmer tillsammans
har drömt så länge
en plats där vi möts för att göra
verkligheten mer verklig och drömmen överflödig
ett torg, en sal, ett fikarum
där vi sitter kring ett bord med
ett brev om en dröm som inte behöver något
frimärke, adress eller brevbärare
där själva ordet är en riktning mot platsen
där människan inte är en fara för människan

jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling

(Den här dikten skrev jag till Socialistiskt Forums 10år jubileum
som ägde rum i Stockholm 19e nov. )

Regnet faller över den lilla norska staden som varit mitt hem i sommar, himlen gråter. Tåget tog mig över gränsen, till hotellet någon timme utanför Oslo där jag jobbat som kock den senaste månaden. En av många andra gästarbetare. När de första rapporterna om terrordåden kom [...]]]> Följande text publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 25e juli.

Regnet faller över den lilla norska staden som varit mitt hem i sommar, himlen gråter. Tåget tog mig över gränsen, till hotellet någon timme utanför Oslo där jag jobbat som kock den senaste månaden. En av många andra gästarbetare. När de första rapporterna om terrordåden kom kunde ingen av oss riktigt förstå vad som hänt. Några timmar bort från Oslo och Utöya stod vi och skämtade på köksgolvet. Estländarna om att det säkert var en tysk nazist som gjort det, tyskarna om att det var arg kurd, kurderna om att det måste varit en galen svensk gästarbetare.

Kvällen efter, när dödsantalet stigit och vi hunnit titta på nyheterna, låg köket tyst, bara maskinerna lät, och radion. Sorgen obeskrivlig i tanken på anhöriga och drabbade. Över maskinernas dån hörde vi rösterna på radion förändras. Från att först ha pratat om terrordåd till att plötsligt prata om vansinnesdåd. Från att prata om terrorister till att prata om en ensam galning. För att terroristen visade sig vara en blond man? Vi kan inte låta analyserna tystna där.

Terroristen Breivik har varit politiskt aktiv i Fremskritspartiet och föddes ur den mörka tid vi lever i; med främlingsfientliga och islamofobiska partier i nordiska och europeiska parlament, en tid där samma retorik som Breivik använt i sitt manifest återfinns flitigt i kommentarsfält över hela internet. En tid där de flesta vänsterungdomar blivit hotade pga sina åsikter, några också misshandlade. En tid då många förra hösten inte vågade lämna sina lägenheter i Malmö eftersom den nya lasermannen härjade på gatorna. En tid då en svensk fackföreningesmann mördas på våra gator på grund av sina åsikter. Så måste vi också se terrordåden i Oslo och Utöya som politiska massakers där den norska socialdemokratin och arbetarrörelsen var måltavla. Ungdomarna mördades för att de valt att engagera sig i en viss organisation.

Men ur sorgen och mot mörkret från den växande rasismen och fascismen sätter vi ljuset från tusentals minnesstunder. Och efter sorgen, handlingen. För det är tydligt att vi måste bli fler som tänder ljus och säger emot i denna mörka tid. Och för våra döda kamrater i AUF lovar vi att efter tysta minuter fortsätta att höja våra röster mot mörkermännen, fortsätta att kämpa. Är du ännu inte organiserad i ett parti eller organisation som tar kampen mot rasism och fascism på allvar så säger vi, välkommen!

Vi behöver bli fler.

Jag kan lyfta blicken på väg till de södra förorterna och se rälsen pulsera förbi platserna där jag en gång stod utan några andra händer att hålla än mina egna. Sen vakna en halv sekund senare [...]]]> Först när jag bestämt mig för att lämna den här staden blir den min, får gatorna och torgen namn.

Jag kan lyfta blicken på väg till de södra förorterna och se rälsen pulsera förbi platserna där jag en gång stod utan några andra händer att hålla än mina egna. Sen vakna en halv sekund senare i ett annat liv och plötsligt inte veta hur jag ska kunna andas utan människorna som gjorde den här staden till min.

När jag flyttade till Stockholm gick jag historielös genom Vitabergsparken och ville ingenting hellre än att genast åka tillbaka till Vancouver. En stad där gatorna går spikrätt in mot centrum och vi dansade bort nätterna, halvt bortdomnade, på dansgolven på andra sidan ett världshav.

När jag tog flyget över mörka hav till Vancouver var det en annan sorts flytt, jag hade inte en tanke på att jag skulle bli kvar där, lika lite som jag trodde att jag någonsin kunde komma tillbaka. Nu, en halv sekund eller en livstid senare, packar jag mina väskor igen. Plockar ner dikterna från väggarna och sparar orden på dubbla hårddiskar. Ger mig av.

Kanske är det som jag sagt till vännerna då jag slutit mina armar kring dem och som i en besvärjelse viskat i deras öron att jag snart är tillbaka, att vi måste ge oss av för att kunna hitta hem. Kanske att besvärselsen kommer tvinga mig tillbaka. Men mer troligt, människorna som fick mig att uttala den. Samtidigt, det finns inga sätt att säga hejdå som kan hålla oss kvar.

För det är som det alltid varit. Alla platser jag bott på i den här staden kallar på mig. Människorna möter min blick och jag kan inte låta bli att lyfta den lite högre, lite längre bort. Blicken alltid lite längre bort.

Imorgon går på tåget till Norge. Ett resturangkök på andra sidan gränsen viskar mitt namn. Kockknivarna ligger slipade i min resväska.

Och för er som väntar på livstecken; först när jag rest kan jag komma tillbaka.

Fukushima

Tiden rusar mot avgrunden, det som var försent i går måste vi bära med oss till imorgon, säga ”Idag, nu ges vår sista chans”. Så många dagar har passerat på det sättet.

Strålningen slår som ljusknippen upp från städerna. Den osynliga hettan bränner inifrån, pressar sig [...]]]> Följande dikt publicerades på Arbetarbladets ledarsida 30 maj.

Fukushima

Tiden rusar mot avgrunden,
det som var försent i går
måste vi bära med oss till imorgon,
säga ”Idag, nu ges vår sista chans”.
Så många dagar har passerat på det sättet.

Strålningen slår som ljusknippen upp från städerna.
Den osynliga hettan bränner inifrån,
pressar sig ner i jorden,
dyker upp i växterna, vattnet, bröstmjölken.
Så utmanar vi vår egen framtid.

Det är jordbävningarna, vågorna,
katastroferna som alltid kommer.

Det här vill vi ge våra barn;
kärnavfall, inkapslade städer, dödszoner.
Somnar vi nu finns det inga drömmar
som kan rädda oss.

Det är bilden avbrinnande skogar,
en överhettad planet i ett mörkt universum.

Eller ljuset av människorna som vägrar vara tysta,
en röst av miljoner.
Motståndet som måste komma.

Byt sömnen mot ett uppvaknande,
maktlösheten mot drömmar under dagtid.

För där ditt hopp gett upp,
min styrka.
Där mina krafter tagit slut,
din röst.

Där företagen,
oljebolagen och
kapitalet slaktar framtiden,
demonstrationerna,
systemkritiken
och
motståndet som måste komma.