Jag är tillbaka i köken. Femtontimmarsdagarna bränner bakom höger skulderblad, men äntligen struktur på livet igen. Arbetskamraternas skratt och luften, ljuset som slår emot en när man efter en långpanna i köket utan fönster stämplar ut och öppnar dörren mot Stockholm igen. Ibland, när det är oändligt många hållplatser mellan jobbet och lägenheten, kan jag i utmattningen öppna skivblocket och få ner en dikt. Andra nätter håller adrenalinet av tunga arbetsdagar mig vaken genom Stockholms mörker och genom hierarkierna på jobbet ser jag det här samhället tydligare.
Jobbet med den nya diktsamlingen går sakta, sakta. Men långsamt växer den, ord för ord mellan stressen på jobbet.
Kanske att det här är titeldikten. I vilket fall, melodin i den här dikten sjungs genom många av de dikter som nu sitter uppsatta längs väggarna i mitt rum. Kanske går det en annan sång genom dikterna som jag ännu inte skrivit, men om det vet jag ingenting just nu.
Sjung med mig.
När vi blir äldre ska vi flytta härifrån
jag skulle vilja, innan jag åker
en hand över din bröstkorg
vara tyngden som håller oss på plats
jag skulle vilja, innan det blir försent
din röst närmare här
något som hjälper mot allt som går sönder i januari
vilja
gruset som knakar under dina skor på väg till Willys,
vattenpölarna som spricker under din tyngd
de bottenfrysta sjöarna
vilja
solen som bländar dig när du drar upp persiennen
i staden där det i tunneln in mot centrum står klottrat
“När vi blir äldre ska vi flytta härifrån”
när du vänder bort blicken, tittar ner mot postbilen
genom frosten på rutan
vilja
vara det som bränner inuti
när du tror att hela världen pratar illa om dig
när de säger att du inte kommer lyckas
när du själv börjat tro på det
vara det som tar tid i att göra sig helt säker
men fortfarande inte tro att det kommer fungera
vara nyfikenheten i tveksamheten
det varma som vinner över den här vintern
jag skulle vilja,
hålla fast vid januari
ta tag i februari
säga till mars att “Snälla, vänta,
snart kommer jag tillbaka”
