Vi tog nattvakten medan
tidvattnet sänkte oss djupare in i varandra
ryggen mot lastdäck där vi bottnande
sträckte blickarna upp mot stjärnorna fästa
i masterna

under oss
ett lastrum fyllt med hopp
ett skrov
inga kommandosoldater kunde förstöra
en solidaritet
inga ockupationstrupper kunde låsa in

låt oss pausa där
i de tysta viskningarna medan allting
fortfarande var möjligt

Medelhavets nätter med
stadens ljus vid vår sida

i människornas klara röster
växande mellan husen
låt oss fortsätta sjunga
innan ockupationsmakten sänker sig över oss
innan drönarna glider närmare
innan propagandan dränker rösterna

låt oss lyssna på de
som hör
samtidstystnaden
krigsropen
motståndet

låt oss stå kvar på kajerna
vinka båtarna vidare

låt tidvattnet från fria hav
stiga och sjunka
i oss

Följ arbetet med att bryta blockaden på www.shiptogaza.se så ses vi på manifestationerna för ett fritt Gaza idag och imorgon.

(Följande text skrev jag för Kristianstadsbladet inför första maj 2011. Idag publicerades den i Norska Klassekampen. Vi ses i demonstrationerna imorgon!)

Jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, genom ett arbetsliv som tar sönder och sen kastar bort, genom utförsäkringar och en framtid som tagit oss tillbaka till allt vi kämpade för att lägga bakom oss. För tjugo år sen var idag omätbart långt ifrån, nu är då fruktansvärt nära. Jag önskar att jag kunde berätta för tidigare generationer att det blev som de kämpade för; det nya århundradet kom med framtiden. Men räknar jag mig baklänges förbi varje svängdörr, varje omklädningsrum och knutet förkläde är det första jag minns alltid ljudet av stämpelkortet i stämpelklockan. Det där mekaniska ljudet som tatuerats in i mitt minne som någonting tungt som följer mig i varje diskussion om människans lika värde. Där demokratin försvinner med vinsten upp till vd:ar, riskkapitalister, fallskärmar i ett samhälle där en människa inte är värd mer än sitt nyrenoverade kök. Det var inte hit vi skulle, men nu är vi här, och jag skriver till dig genom tio tysta år för att berätta att jag tror att det fortfarande finns hopp.

Det är längesen, men jag minns fortfarande det första flygbladet du räckte mig i Tivoliparken. Hur jag sen såg dig en vecka senare i demonstrationståget, det var första maj och jag blev blixtförälskad när du satte megafonen mot läpparna och fick alla röster att låta som en. Hur jag ville pressa mig fram genom människorna och berätta om alla dagar jag gått genom Kristianstads gator, sett nedmonteringen av tidigare generationers segrar, men inget motstånd. Tills du fick mig att lyfta blicken. Kanske såg jag inte motståndet eftersom jag inte själv var en del av det, kanske var vi för små just därför.

Så jag skriver till dig för att berätta att det fortfarande finns hopp, att vi kan ta lite av den makten de inte vill att vi ska ha, mota bort maktlösheten genom att ta det ansvar som regeringen backar för. För vem ska se till att vi inte går sönder när tempot höjs bakom kassan på kaféet, när banden ska rulla snabbare och ingenting får kosta. Vem ska se till att vi fortfarande kan göra ett bra jobb på sjukhusen, i skolorna och fabrikerna. Vem ska stå upp för de som inte orkar stå själva när skyddsnät byts mot morötter och ojämlikheten spränger upp revor genom städerna. Vi kan välja en ny regering, men dom kan inte välja ett nytt folk.

Så jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, för att berätta att imorgon går jag bredvid dig i förstamajtåget. Vi kommer från busshållplatser och cykelvägar, från jobbet och ogräsrensningen, vi kommer från tv-tittandet och tandläkartiden. Så går vi bredvid varandra längs Kristianstads gator, möts i samma slagord i Indien som i Stockholm, går vi tillsammans genom Nordafrika, USA och Europa. Är vi en röst för en annan världsordning, en människa av miljoner.

Så genom tio tysta år vill jag säga dig att vi är inte värdet av våra kök, är inte numret på våra stämpelkort eller ens hälften så få som vi tror. Och orkar vi bara så är framtiden vi kämpat för någonting vi fortfarande har framför oss.

I torsdags läste jag in min dikt En arbetares liv är billigt som ett inlägg i debatten om arbetsmiljö som skulle hållas i riksdagen samma dag. Ett par timmar senare citerades den från talarstolen. Det är dock mycket oklart om den fick riksdagsledamöterna att komma ner från sina ergonomiska stolar och in i det arbetsliv där en människa dör varje vecka och 150 skadas så allvarligt, varje dag året om, att de måste uppsöka sjukhus.

Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar.

I fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress.

De nätterna vaknar jag av smärtan och somnar med rädslan av
att den ska följa mig som tinnitus genom livet
i varje rörelse, tanke, som en underton som gör arbetet jag älskar omöjligt.

Hur kommer det sig att de tyngsta, farligaste, varmaste, mest illaluktande och högljudda jobben också är de sämst betalda?
Tar du jobb i ett kök är de även reserverade åt de yngsta.
Den logiken är enkel, jag har mött tjugoåriga diskare med utslitna ryggar.

Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår arbetsmiljö
kom ner från sina ergonomiska stolar och
fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?

Jag undrar om de skulle hitta några nödvändiga nedskärningar i
stressen mellan kassan och kallskänken,
om de skulle upptäcka några effektivitetsförbättringar i
storleken på barngrupperna,
några anslag att minska till livsnödvändiga inspektioner.

En arbetares liv är billigt, det sägs att om du önskar livet ur någon
är det smartaste att anställa henne och sedan låta henne dö under arbete
både billigare och mer praktiskt än ryska torpeder.
Du kan till och med sitta kvar i din ergonomiska stol och beklaga det inträffade.
Inga löpsedlar, inga fallskärmsavtal, inga avgångar krävs
efter en arbetares död.

Frågar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer.
Vi som arbetar längst ner behöver inte läsa några böcker
för att förstå vad som är upp och ner.

Arbetsmiljöarbete är inte lönsamt,
skyddsronder ger ingen snabb avkastning,
lagarna skapar ingen effektivitet.

Om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig från ett annat århundrade och
tänker att mycket lite har förändrats på mycket lång tid.
”Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön”

Tydligare kan det inte skrivas.

Det är sent i december. Ljuset gränsar till mörkret. Nere vid Vita Liljans väg fladdrar fem av Stockholms 125 000 ljuspunkter. Motorvägarna sträcker ut sina armar mellan köpcentrumen. Det här är vår tids fyrverkeri.

När jag inte älskar den här staden hatar jag den passionerat. Allt vansinne i Sverige koncentrerat till en plats. Alliansens exprimentstad. Här har man bytt bostadsförmedlingar mot bostadsbutiker, här går allting att tjäna pengar på, till och med biblioteken ska säljas ut till minstbjudande. Här känner vi tydligt nedskärningarna som finansierar skattesänkningarna; de stora barngrupperna, vanvården på äldreboendena, tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka. Här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis, här betyder valfrihet likriktning och effektivitet nedskärningar. Det är det här vi inte längre betalar skatt för. Oplogade vägar och inställda avgångar. Tack Alliansen. Tack för de cancersjuka på arbetsförmedlingen och motorvägarna mellan shoppingcentrumen. Tack för klassklyftorna och barnfattigdomen, tack för ett helt nytt Sverige.

Här har rätten till en bra skola bytts mot rätten att försöka komma in på en bra skola, rätten till arbete bytts mot skyldigheten att söka jobb som inte finns. I den här staden blir man aldrig vuxen, man flyttar runt mellan tredjehandskontrakt tills man plötsligt vaknar upp och inte vet åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel man befinner sig i, vilken adress man bor på. Här råder demokratins vinter, nedmonteringen av det gemensamma som ett sätt att ta från de fattiga och ge till de rika. Fritid, medbestämmande, ekonomi. Så sprider sig Stockholms politik över Sverige.

Samtidigt skulle jag vilja starta krig mot uppfattningen om att allting är hopplöst bara för att det är så det känns. Hur såg kampen för ett bättre samhälle ut i arbetarrörelsens ungdom, för 100 år sen? Den var inte enkel, vi fick ingenting gratis. Men vi fortsatte att kämpa, för gratis skola, åtta timmars arbetsdag, folkbibliotek. Såg hur mörkret gränsade till ljuset. Och nu, kampen för att vinna tillbaka våra segrar, vinna nya, tända ljuset i en mörk tid: sjuksköterskorna som vägrar lönepressa, brevbärarna som tröttnat på det ständigt ökande arbetstempot, bestämmer sig för att följa regelboken.

Jag lyfter blicken ut över Stockholm och tänker att för någon dag sen lutade sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. Den natten blev årets längsta, men sen vände det och vi går mot en ljusare vår.