Vill du att jag ska läsa dikter på ditt arrangemang? Det kan vara en demonstration, ett socialt forum, kulturkväll, poesiafton eller kanske en kongress. Skicka ett mail!
kontakt[@]jennywrangborg[.]se
(Följande text skrev jag för Kristianstadsbladet inför första maj 2011. Idag publicerades den i Norska Klassekampen. Vi ses i demonstrationerna imorgon!)
Jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, genom ett arbetsliv som tar sönder och sen kastar bort, genom utförsäkringar och en framtid som tagit oss tillbaka till allt vi kämpade för att lägga bakom oss. För tjugo år sen var idag omätbart långt ifrån, nu är då fruktansvärt nära. Jag önskar att jag kunde berätta för tidigare generationer att det blev som de kämpade för; det nya århundradet kom med framtiden. Men räknar jag mig baklänges förbi varje svängdörr, varje omklädningsrum och knutet förkläde är det första jag minns alltid ljudet av stämpelkortet i stämpelklockan. Det där mekaniska ljudet som tatuerats in i mitt minne som någonting tungt som följer mig i varje diskussion om människans lika värde. Där demokratin försvinner med vinsten upp till vd:ar, riskkapitalister, fallskärmar i ett samhälle där en människa inte är värd mer än sitt nyrenoverade kök. Det var inte hit vi skulle, men nu är vi här, och jag skriver till dig genom tio tysta år för att berätta att jag tror att det fortfarande finns hopp.
Det är längesen, men jag minns fortfarande det första flygbladet du räckte mig i Tivoliparken. Hur jag sen såg dig en vecka senare i demonstrationståget, det var första maj och jag blev blixtförälskad när du satte megafonen mot läpparna och fick alla röster att låta som en. Hur jag ville pressa mig fram genom människorna och berätta om alla dagar jag gått genom Kristianstads gator, sett nedmonteringen av tidigare generationers segrar, men inget motstånd. Tills du fick mig att lyfta blicken. Kanske såg jag inte motståndet eftersom jag inte själv var en del av det, kanske var vi för små just därför.
Så jag skriver till dig för att berätta att det fortfarande finns hopp, att vi kan ta lite av den makten de inte vill att vi ska ha, mota bort maktlösheten genom att ta det ansvar som regeringen backar för. För vem ska se till att vi inte går sönder när tempot höjs bakom kassan på kaféet, när banden ska rulla snabbare och ingenting får kosta. Vem ska se till att vi fortfarande kan göra ett bra jobb på sjukhusen, i skolorna och fabrikerna. Vem ska stå upp för de som inte orkar stå själva när skyddsnät byts mot morötter och ojämlikheten spränger upp revor genom städerna. Vi kan välja en ny regering, men dom kan inte välja ett nytt folk.
Så jag skriver till dig nu, genom tio tysta år, för att berätta att imorgon går jag bredvid dig i förstamajtåget. Vi kommer från busshållplatser och cykelvägar, från jobbet och ogräsrensningen, vi kommer från tv-tittandet och tandläkartiden. Så går vi bredvid varandra längs Kristianstads gator, möts i samma slagord i Indien som i Stockholm, går vi tillsammans genom Nordafrika, USA och Europa. Är vi en röst för en annan världsordning, en människa av miljoner.
Så genom tio tysta år vill jag säga dig att vi är inte värdet av våra kök, är inte numret på våra stämpelkort eller ens hälften så få som vi tror. Och orkar vi bara så är framtiden vi kämpat för någonting vi fortfarande har framför oss.
I torsdags läste jag in min dikt En arbetares liv är billigt som ett inlägg i debatten om arbetsmiljö som skulle hållas i riksdagen samma dag. Ett par timmar senare citerades den från talarstolen. Det är dock mycket oklart om den fick riksdagsledamöterna att komma ner från sina ergonomiska stolar och in i det arbetsliv där en människa dör varje vecka och 150 skadas så allvarligt, varje dag året om, att de måste uppsöka sjukhus.
Jag är tjugofem år,
vissa nätter vaknar jag av värken i vänster axel
livrädd att jag redan gått sönder
medveten om att det inte finns några reservdelar.
I fyrtio år till ska min kropp hålla för slitage
för hala golv, tunga lyft, upprepade rörelser under stress.
De nätterna vaknar jag av smärtan och somnar med rädslan av
att den ska följa mig som tinnitus genom livet
i varje rörelse, tanke, som en underton som gör arbetet jag älskar omöjligt.
Hur kommer det sig att de tyngsta, farligaste, varmaste, mest illaluktande och högljudda jobben också är de sämst betalda?
Tar du jobb i ett kök är de även reserverade åt de yngsta.
Den logiken är enkel, jag har mött tjugoåriga diskare med utslitna ryggar.
Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår arbetsmiljö
kom ner från sina ergonomiska stolar och
fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?
Jag undrar om de skulle hitta några nödvändiga nedskärningar i
stressen mellan kassan och kallskänken,
om de skulle upptäcka några effektivitetsförbättringar i
storleken på barngrupperna,
några anslag att minska till livsnödvändiga inspektioner.
En arbetares liv är billigt, det sägs att om du önskar livet ur någon
är det smartaste att anställa henne och sedan låta henne dö under arbete
både billigare och mer praktiskt än ryska torpeder.
Du kan till och med sitta kvar i din ergonomiska stol och beklaga det inträffade.
Inga löpsedlar, inga fallskärmsavtal, inga avgångar krävs
efter en arbetares död.
Frågar du mig vem som är mest värd i det här samhället
kan jag ge dig rakare svar än landets nationalekonomer.
Vi som arbetar längst ner behöver inte läsa några böcker
för att förstå vad som är upp och ner.
Arbetsmiljöarbete är inte lönsamt,
skyddsronder ger ingen snabb avkastning,
lagarna skapar ingen effektivitet.
Om nätterna hör jag Stig Sjödin tala till mig från ett annat århundrade och
tänker att mycket lite har förändrats på mycket lång tid.
”Kroppsarbete betyder att man betalar med sin kropp för att få lön”
Jag är tillbaka i köken. Femtontimmarsdagarna bränner bakom höger skulderblad, men äntligen struktur på livet igen. Arbetskamraternas skratt och luften, ljuset som slår emot en när man efter en långpanna i köket utan fönster stämplar ut och öppnar dörren mot Stockholm igen. Ibland, när det är oändligt många hållplatser mellan jobbet och lägenheten, kan jag i utmattningen öppna skivblocket och få ner en dikt. Andra nätter håller adrenalinet av tunga arbetsdagar mig vaken genom Stockholms mörker och genom hierarkierna på jobbet ser jag det här samhället tydligare.
Jobbet med den nya diktsamlingen går sakta, sakta. Men långsamt växer den, ord för ord mellan stressen på jobbet.
Kanske att det här är titeldikten. I vilket fall, melodin i den här dikten sjungs genom många av de dikter som nu sitter uppsatta längs väggarna i mitt rum. Kanske går det en annan sång genom dikterna som jag ännu inte skrivit, men om det vet jag ingenting just nu.
Sjung med mig.
När vi blir äldre ska vi flytta härifrån
jag skulle vilja, innan jag åker
en hand över din bröstkorg
vara tyngden som håller oss på plats
jag skulle vilja, innan det blir försent
din röst närmare här
något som hjälper mot allt som går sönder i januari
vilja
gruset som knakar under dina skor på väg till Willys,
vattenpölarna som spricker under din tyngd
de bottenfrysta sjöarna
vilja
solen som bländar dig när du drar upp persiennen
i staden där det i tunneln in mot centrum står klottrat
“När vi blir äldre ska vi flytta härifrån”
när du vänder bort blicken, tittar ner mot postbilen
genom frosten på rutan
vilja
vara det som bränner inuti
när du tror att hela världen pratar illa om dig
när de säger att du inte kommer lyckas
när du själv börjat tro på det
vara det som tar tid i att göra sig helt säker
men fortfarande inte tro att det kommer fungera
vara nyfikenheten i tveksamheten
det varma som vinner över den här vintern
jag skulle vilja,
hålla fast vid januari
ta tag i februari
säga till mars att “Snälla, vänta,
snart kommer jag tillbaka”
Det är sent i december. Ljuset gränsar till mörkret. Nere vid Vita Liljans väg fladdrar fem av Stockholms 125 000 ljuspunkter. Motorvägarna sträcker ut sina armar mellan köpcentrumen. Det här är vår tids fyrverkeri.
När jag inte älskar den här staden hatar jag den passionerat. Allt vansinne i Sverige koncentrerat till en plats. Alliansens exprimentstad. Här har man bytt bostadsförmedlingar mot bostadsbutiker, här går allting att tjäna pengar på, till och med biblioteken ska säljas ut till minstbjudande. Här känner vi tydligt nedskärningarna som finansierar skattesänkningarna; de stora barngrupperna, vanvården på äldreboendena, tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka. Här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis, här betyder valfrihet likriktning och effektivitet nedskärningar. Det är det här vi inte längre betalar skatt för. Oplogade vägar och inställda avgångar. Tack Alliansen. Tack för de cancersjuka på arbetsförmedlingen och motorvägarna mellan shoppingcentrumen. Tack för klassklyftorna och barnfattigdomen, tack för ett helt nytt Sverige.
Här har rätten till en bra skola bytts mot rätten att försöka komma in på en bra skola, rätten till arbete bytts mot skyldigheten att söka jobb som inte finns. I den här staden blir man aldrig vuxen, man flyttar runt mellan tredjehandskontrakt tills man plötsligt vaknar upp och inte vet åt vilket håll väggarna går, vilken stadsdel man befinner sig i, vilken adress man bor på. Här råder demokratins vinter, nedmonteringen av det gemensamma som ett sätt att ta från de fattiga och ge till de rika. Fritid, medbestämmande, ekonomi. Så sprider sig Stockholms politik över Sverige.
Samtidigt skulle jag vilja starta krig mot uppfattningen om att allting är hopplöst bara för att det är så det känns. Hur såg kampen för ett bättre samhälle ut i arbetarrörelsens ungdom, för 100 år sen? Den var inte enkel, vi fick ingenting gratis. Men vi fortsatte att kämpa, för gratis skola, åtta timmars arbetsdag, folkbibliotek. Såg hur mörkret gränsade till ljuset. Och nu, kampen för att vinna tillbaka våra segrar, vinna nya, tända ljuset i en mörk tid: sjuksköterskorna som vägrar lönepressa, brevbärarna som tröttnat på det ständigt ökande arbetstempot, bestämmer sig för att följa regelboken.
Jag lyfter blicken ut över Stockholm och tänker att för någon dag sen lutade sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. Den natten blev årets längsta, men sen vände det och vi går mot en ljusare vår.
Här kommer lite olika tonsättningar av mina dikter. Den första är en tonsättning av dikten Fördomar gjord av Stormen, speciellt för Handels kongress 2011.
Den andra är från november i år då Blåsorkestern under ledning av Josef Beltzikoff, körerna Extrasalt och Trots allt och jag framförde dikt/konsertsviten “Låt oss prata” med nyskriven musik av Håkan Carlsson på Reflexen i Kärrtorp.
Den tredje är från första akten i “Låt oss prata”, en tonsättning av dikten Maskiner gjord av kören Extra Salt.
Jag tänker mig socialismen som ett brev
någonting på väg hit
ett meddelande vi skriver tillsammans
har skrivit på så länge
ett forum där vi möts för att hitta ett nytt språk
till den nya människan
jag tänker mig socialismen som en dröm
en dröm vi drömmer tillsammans
har drömt så länge
en plats där vi möts för att göra
verkligheten mer verklig och drömmen överflödig
ett torg, en sal, ett fikarum
där vi sitter kring ett bord med
ett brev om en dröm som inte behöver något
frimärke, adress eller brevbärare
där själva ordet är en riktning mot platsen
där människan inte är en fara för människan
jag tänker mig socialismen
inte som en tanke
utan som en handling
(Den här dikten skrev jag till Socialistiskt Forums 10år jubileum
som ägde rum i Stockholm 19e nov. )
Jag är tillbaka i Stockholm igen efter 320 arbetstimmar i det norska köket. Fem veckor klarade jag det. Klarade tempot, sexismen, rasismen, allt det jag hatar med det här samhället koncentrerat i ett hotellkök. Jag har, som Ingrid Sjöstrand skrev, eldat under min vrede. Det brinner. Det brinner med bränslet av chefens “Bra att du är här Jenny! Vi behöver nån som ser till att det är rent och snyggt på buffén och sånt är ju kvinnor bra på!”, till ägarens “En tjej som du ska inte bära disk, det har vi dom små svarta i disken till”, brinner till skriken från lärlingen och diskaren som får frätande rengöringsmedel i ögonen.
En del har under åren sagt till mig att inte ta det så personligt, att inte vara så upprörd, att lugna ner mig lite. Jag föraktar dom. För konsekvenserna av det här systemet har alltid varit personliga. Det var personligt när lagkamraterna i fotbollslaget hade råd att köpa träningsoveraller men inte jag och min syster, det var det när vi cyklade Slåttervägen upp med Kvällsposten på pakethållaren varje lördag och söndag för att slippa be mamma om pengar, det är det när chefen varje dag schemalägger en underbemanning som tar sönder oss. Jag hatar det här systemet med axlar, händer, rygg och fötter. En del av det hatet använder jag för att skriva dikter, resten använder jag varje diskussion, fackmöte och utdelat flygblad som ett sätt att återupprätta det människovärde jag varje dag tas ifrån. Det är ett sätt att förvandla hatet till styrka, till värme, till kärlek, till förändring.
Nu ligger hela ljudboken av Kallskänken uppe för gratis nedladdning och spridning här
Jag hoppas att någon kan finna styrka i dikterna,
men som Heinrich Heine skrev, “poesin är till sist bara en vacker bisak”.
Vad som spelar roll är vad vi gör av den verklighet som vi gjort poesi av.
Följande text publicerades på Arbetarbladets ledarsida den 25e juli.
Regnet faller över den lilla norska staden som varit mitt hem i sommar, himlen gråter. Tåget tog mig över gränsen, till hotellet någon timme utanför Oslo där jag jobbat som kock den senaste månaden. En av många andra gästarbetare. När de första rapporterna om terrordåden kom kunde ingen av oss riktigt förstå vad som hänt. Några timmar bort från Oslo och Utöya stod vi och skämtade på köksgolvet. Estländarna om att det säkert var en tysk nazist som gjort det, tyskarna om att det var arg kurd, kurderna om att det måste varit en galen svensk gästarbetare.
Kvällen efter, när dödsantalet stigit och vi hunnit titta på nyheterna, låg köket tyst, bara maskinerna lät, och radion. Sorgen obeskrivlig i tanken på anhöriga och drabbade. Över maskinernas dån hörde vi rösterna på radion förändras. Från att först ha pratat om terrordåd till att plötsligt prata om vansinnesdåd. Från att prata om terrorister till att prata om en ensam galning. För att terroristen visade sig vara en blond man? Vi kan inte låta analyserna tystna där.
Terroristen Breivik har varit politiskt aktiv i Fremskritspartiet och föddes ur den mörka tid vi lever i; med främlingsfientliga och islamofobiska partier i nordiska och europeiska parlament, en tid där samma retorik som Breivik använt i sitt manifest återfinns flitigt i kommentarsfält över hela internet. En tid där de flesta vänsterungdomar blivit hotade pga sina åsikter, några också misshandlade. En tid då många förra hösten inte vågade lämna sina lägenheter i Malmö eftersom den nya lasermannen härjade på gatorna. En tid då en svensk fackföreningesmann mördas på våra gator på grund av sina åsikter. Så måste vi också se terrordåden i Oslo och Utöya som politiska massakers där den norska socialdemokratin och arbetarrörelsen var måltavla. Ungdomarna mördades för att de valt att engagera sig i en viss organisation.
Men ur sorgen och mot mörkret från den växande rasismen och fascismen sätter vi ljuset från tusentals minnesstunder. Och efter sorgen, handlingen. För det är tydligt att vi måste bli fler som tänder ljus och säger emot i denna mörka tid. Och för våra döda kamrater i AUF lovar vi att efter tysta minuter fortsätta att höja våra röster mot mörkermännen, fortsätta att kämpa. Är du ännu inte organiserad i ett parti eller organisation som tar kampen mot rasism och fascism på allvar så säger vi, välkommen!
I natt skulle jag vilja skriva om hur kroppen känns efter tio timmar på köksgolvet. Vad som hände under de tio timmarna, hur många lyft vi gjorde, vad vi pratade om, hur min arbetskamrat oroligt lyfte blicken mot ingången innan hon berättade hur länge hon varit med i facket. Jag skulle vilja ta känslan i benen, adrenalinet efter stängning, mina torra händer och skriva fram känslan av jag efter sju års jobb i kök inte är 26 år ung, utan 26 år gammal.
Jag påbörjar en mening och suddar sen ut igen, försöker på nytt, omformulerar. När jag läser vad som står på skärmen inser jag att jag skrivit mig runt vad jag egentligen vill säga. Censurerat en verklighet som gör ont i axlar, händer, fötter. Hur långt sträcker sig egentligen vår yttrandefrihet? Vad får vi skriva om våra jobb utan att riskera att förlora dom? Får vi skriva om lärlingen som får den brännheta löksoppan över sig, hur hans skrik skär genom restaurangen och skickar iskalla kårar genom ett varmt kök. Får oss att minnas otal liknande händelser, öppna brännblåsor, vanställda kroppar efter frityrolja, mitt eget besök på akuten efter ångan i storköket. Får vi skriva om tempot som får oss att ta onödiga risker, ett arbetsliv som tar sönder oss.
Nej, det får vi inte. Men vi måste. För det här är de enda kropparna vi har. Och till den svenska regeringen, som lagt ner Arbetslivsinstitutet och dragit in 160 miljoner till Arbetsmiljöverket, önskar jag kockrockar, målarbyxor, städvagnar, lastbilar, grävmaskiner, reflexvästar. För det är vi som med våra kroppar betalar för deras nedskärningar.
Ikväll, när lärlingens skrik skar genom restaurangen, tänkte jag på den här dikten av Stig Sjödin.
En del nätter vaknar jag av lyftpojkens skrik,
det ekar under de svarta takskeppen.
Ett illrött rör klämmer fast honom
mot valsstolen,
och hans smärta skär igenom mig
ännu efter fyrtio år.
Jag kan göra bara en sak
med detta rop ur smärtans avgrund.
Låta det rinna ut i språkets formar
såsom tackjärnet kväller ner i sina.
Så att dess eld blir närvarande,
så att det står tydligt fram för var och en:
Kroppsarbete betyder att man betalar
med sin kropp för att få lön.
Detta är kontentan av allt kroppsarbete
och av lyftpojkens skrik.
Sedan får du göra vad du vill
av begreppet arbetets ära.
